Rädd för glas
God morgon, alla latmaskar!
Ja, jag vet att ni inte är det, allihop, men jag tycker det är roligt att "skaka om i kräftburen" lite! Och är det någon som är en latmask - ja men FÖRLÅÅT SÅ MYCKET DÅÅ!
Nej, nu har det blivit dags att välja ut ett brev ur högen och den här gången faller min blick på Johans.
Johan, du skriver till mig att du är rädd för glasrutor. Att du inte kan gå förbi ett hus med skyltfönster, till exempel, för att du är rädd för att rutorna ska splittras och skyltdockorna ska ramla ut på dig. Eller att du inte kan sitta vid ett vanligt fönster för att du då tror att alla ska kunna se vad du tänker.
Det är ju en jättemärklig fobi, Johan, och du låter, om du ursäktar att jag säger det, faktiskt inte riktigt klok. Men, som jag alltid brukar säga: inget är så trasigt att det inte går att laga! Ja, om det inte är gjort av porslin, överkört av en ångvält, nedsprejat med napalm, nedmalt och sen gjorts till mjöl som man sen bakat scones av och ätit upp och sen har den personen dött och liket har bränts och askan har blvit spridd till havs. För då kan det bli lite knivigt.
Men så är ju inte fallet här, eller hur, Johan? Du är ju bara lite knäpp.
Vad jag tror du måste göra är att ta dig en funderare. Ställ dig själv frågorna: Varför har just jag fått den här fobin? På vilket sätt är det här mitt fel? Varför tittar alla så konstigt på mig? Är det kanske min frisyr? Borde jag inte gå och klippa mig? Och, ärligt talat, vad hjälper ett nyårslöfte om att gå på gym om man trycker i sig godis hela tiden? Bilringar är väl inte så himla kul?
När du har besvarat dessa frågor tror jag kanske inte att du kommer att må bättre, men du har i alla fall lagt grunden till en riktigt bra bok som du kan sälja. Det här ger dig möjlighet att finansiera det missbruk jag förutspår att du snart kommer att hamna i.
Ta hand om dig nu!
Kram från
Berit
Våra dumma vänner i naturen
Ja, så börjar ju en kär barnsång. Jag ska villigt erkänna att jag har sjungit den både en, två och kanske fler gånger för barnen när de var små. Jahahaa, som vi skrattade! Men allt är ju inte bara lek och skoj.
Petra har ställt frågan om det här med att sjunga om djur för barnen verkligen är så bra.
Jättebra fråga, Petra! Låt oss tänka efter lite och ta "apan" som exempel.
För, tänk om jag verkligen hade en liten, liten apa? Var skulle den bo? Vad skulle den äta? Vad händer när den växer upp och blir könsmogen? Måste jag skaffa en apa till då? Och hur många apor kan detta komma att sluta med, en hel flock? Usch, jag vill inte ens tänka på det!
Tankarna går osökt till Richard Adams och hans kaniner i boken "Den Långa Flykten" - de gasas ju ihjäl i början på boken, flera av dem. Är det så vi ska ha det?
Nej, jag tror som du, Petra, att det är bättre om barnen får lära sig att sjunga om djuren som det de är till för: mat, kläder och underhållning.
Vi eldar under fötterna på våran gamla gås
Den hoppar runt och gör så fina bukter
Sen trycker vi den full med bröd och steker den i sås
Av näbb och fjädrar gör vi klädprodukter
Vi hörs, gullegrisar!
/B
